send-me-a-man-from-argentina

Serious shit nu allihopa. Sommaren, sommaren 08, skulle bli bra. Jag skulle ha kontroll, jag hade tillochmed gjort en liten budget planering, och tavarapålivet, hur fånigt det än låter. Jag har spenderat min sommar med att vänta. Och det gör mig förbannad, hur långt är det kvar av sommaren egentligen? Om jag skulle räkna ut på mina två händer hur mycket tid jag har spenderat med att vänta den här sommaren skulle det bli 8 av 10 fingrar. Man sitter liksom bara, och orkar inte ta tag i sig själv, väntar på livet. Jag, iallfall, tänker liksom alltid att det riktiga livet börjar ju ändå sen. Med jobb, med räkningar, med scheman och med bostad. Så att man kan lika gärna vänta. Vänta på att livet ska börja, med alla utmaningar och alltsåntskit. Jag har t.ex. tusen saker jag vet att jag behöver ändra på, tusen saker jag borde göra och inte göra men jag orkar liksom inte. Jag vet att allting som suger med mig skulle kunna suga lite mindre om jag bara orkade göra någonting åt det. Och allting som är bra skulle kunna vara så mycket bättre.

Sommaren 08 har väl till viss del varit helt underbar också. Det får man ju inte glömma. Det har varit många stunder där jag har varit lyckligare än någonsin förut men jag har å andra sidan haft vissa stunder då jag aldrig har mått sämre. Men erfarenhetshit är väl bra antar jag. Och nu kommer solen fram.